Från Tidningen
DSM nr 3, 2003
En intervju med avgående chefredaktören på
DN, Hans Bergström
DSM - samtal med
Hans Bergström
Jan Gillberg:
När Robert Huntford korn med sin bok The New Totalitarians så
blev ju reaktionen i Sverige längs efter hela spektrat, att det
var en skymf att skriva på det här sättet om Sverige.
Jag vet att det också var svårt att hitta ett förlag
som översatte och gav ut boken. Inget av de stora förlagen
visade intresse. Så småningom korn den ut på ett litet,
okänt förlag. Och jag vet att den är bortplockad på
ett antal svenska bibliotek. I dag omnämns Sverige då och
då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det
egentligen blir någon reaktion liknande den som mötte Huntfords
bok för nu lite drygt 30 år sedan. Skall vi tolka det som
att vi här i Sverige har accepterat att så är det?
Hans Bergström:
Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är en enpartistat.
Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då
är de uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är
tillräckligt lång tid för att de anpassningsmekanismer,
som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi såg
det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år.
Det är oerhört underskattat vilka effekter det här har.
Ett skäl för denna underskattning är att vi fått
uppleva en del goda ekonomiska effekter av de reformer som regeringen
Bildt genomförde och som gav oss en hygglig ekonomisk dynamik.
Regeringen Persson har kunnat dra nytta av detta. Men för varje
år som går med en socialdemokratisk enpartistat så
rullas det här tillbaka.
Ett annat skäl är att man i gemen inte är klar över
vilka enorma maktmedel, som en regering har utan att behöva gå
till någon riksdag.
Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället
utgår man ifrån att om ett år, om fem år, om
tio år kommer det att vara socialdemokraterna som styr.
Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt
är som gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdeIning mellan
den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har
ingen utskiftning av makt mellan olika nivåer. Staten kan ytterst
styra över kommunerna. Vi har ingen författningsdomstol. Dessutom
har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med staten-socialdemokraterna.
JG: Hur menar du att detta
konkret fungerar?
HB: Man ser det tydligt på friskoleområdet.
Man har makt att tillsätta en generaldirektör för Skolverket
med socialistisk inriktning. Alla inom verket anpassar sig sedan till
signalerna. På detta sätt kan man på område efter
område stoppa de fria sfärerna. Det sker successivt utan
att det syns så mycket.
JG: Själva begreppet enpartistat förknippas
ju vanligen med stater som gamla DDR och i det sovjetockuperade Central-
och Östeuropa. I formell mening är ju Sverige ändå
en demokrati. Men hur länge kan en enpartistat operera och utvecklas
på det sätt du här beskriver, innan man tvingas att
fråga sig: Är Sverige en demokrati?
HB: Sverige är en demokrati. Sverige är också
vad gäller det ekonomiska systemet inbäddat i de stora fria
marknadssystemen. Här spelar vår anslutning till EU en viktig
roll.
Farlig gradvis utveckling bort från demokrati och öppet samhälle
JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati
beror det dock på vilka krav som ställs för att en stat
skall anses kunna gälla som en demokrati. Om vi tar de kriterier
som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett väl
fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer
skall kunna tas upp som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna
till EV, är dessa så stränga, att man kan fråga
sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får
fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.
HB: Att det sker en gradvis utveckling som gör
att det blir farligt håller jag med om. Det gäller inte minst
inom rättsväsendet. Dels genom utnämningspolitiken, dels
genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila samhället.
Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt
knappare resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare
gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för
att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället.
Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista året i
så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur
man tyckt att han blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen
ha honom kvar på DN som kolumnist? Även internt har sådana
frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter på temat,
att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det
så att han internationellt sett svarar för vad som uppfattas
som en rimlig analys och dessutom visat sig vara väldigt förutseende.
JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark,
som är en etablerad debattör, måste man fråga
sig, vilka möjligheter finns det att nyrekrytera debattörer
med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte stämmer
med hur det skall tyckas?
HB: Det vi talar om här är delvis mycket
subtila mekanismer. Vi skall heller inte glömma att Sverige sedan
århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle,
dä utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka.
Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte
sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt
subtilar metoder - vilka som kan komma ifråga för olika tjänster
vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.
Man får när det gäller demokrati modell Sverige int
glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som
sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra
med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet
bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt
ändå lyckas åstadkomma en fundamental förändring
av samhällskaraktären. Det är min stora oro att vi här
är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått
en point of no return.
JG: Et slags självvald demokratiavveckling.
HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat
i sådana beroendeförhållanden, att man inte kan tänka
sig någon annan ordning än den nuvarande och att maktbasen
för socialdemokratin blivit så stark att det inte går
för någon borgerlig riktning att få majoritet för
en annan politik.
Sverige på väg mot ett "Sovjet Light"?
JG: Du säger att det som sker, det sker så
subtilt. Det är lite av det jag avsåg när jag i förra
numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är förvisso
inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli
ett Soviet Light.
HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet
Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor
accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna
sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på
vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är
den mentalitet som brer ut sig.
JG: Detta med den i Sverige förändrade mentaliteten
upplevde jag starkt under den tid - närmare 15 år - som jag
levde i min - som jag kallar det - franska exil. Då tyckte jag
mig mellan besöken hemma i Sverige kunna konstatera en successiv
förändring i den allmänna mentaliteten. Sverige framstod
som från besök till besök allt gråare. Människorna
gav intryck av att sjunka ner i tristess. Man ändrade nästan
språket. I stället för jättebra på frågor
om hur det stod till pratades det om läget. Hur-är-Iäget?
hade blivit ny hälsningsfras. Sverige blev, upplevde jag det, alltmer
DDR-likt.
Bildtext
Det Sverige som Hans Bergström lämnar efter midsommar för
att bosätta sig i
USA är ett annat Sverige än det Sverige han växte upp
i på 50-talet. Han blir sorgsen när han tänker på
allt det goda i den svenska traditionen som nu håller på
att slås sönder - arbetsamheten, påhittigheten, ingenjörstraditionen,
ärlighetstraditionen, självansvaret.
Forts intervju
HB: Detta är i mycket stor utsträckning en
följd av socialdemokratins prägling av det svenska samhället.
Torsten Svensson - statsvetare i Uppsala - har skrivit en avhandling
om socialdemokratins dominans, där han visar hur ATP:s utformning,
hur den nya sjukförsäkringen liksom hela karaktären av
den offentliga sektorns utbyggnad under 60-talet var mycket medvetet
gjord för att attrahera tjänstemannagrupperna. Detta för
att partiet skulle kunna kompensera sig för nedgången i antalet
arbetare av traditionellt slag. Man övergick också till att
tala om löntagare i stället för olika tjänstemannaprofessioner.
Det var inte längre adjunkter, det var inte längre sjuksköterskor.
Alla - arbetare liksom tjänstemän - blev nu löntagare
och alla blev helt beroende av de offentliga systemen. Till detta kom
Jämlikhetsvågen under 60-talet, som resulterade i en relativ
sänkning av lönerna för de välutbildade samtidigt
som självkänslan sänktes hos tidigare stolta professioner.
Alla skulle betrakta sig som löntagare, som ingående i det
stora allomfattande löntagarkollektivet. Efterhand kom flera av
dessa tidigare medelklassgrupper ner i lönenivåer, som gjorde
att de började betrakta sig som låglönegrupper. Sjuksköterskorna
och lärarna är tydliga exempel på detta.
På detta sätt förändrades självbilden hos
de som normalt i ett samhälle är starka professionella grupper.
Vi fick en proletarisering av medelklassen. Dessa tidigare medelklass-
grupper förvandlades till löntagare och låginkomsttagare
i en socialdemokratisk stat. I stället för stolthet över
den egna professionen spred sig avundsjuka gentemot grupper som har
det bättre. Här har vi en viktig förklaring till den
mentalitetsförändring som kommit att göra sig gällande.
Vad det handlar om är en politiskt medvetet åstadkommen mentalitetsförändring
som nu gått mycket långt. När en sådan förändring
kunnat pågå i årtionqen, blir den mycket svår
att reversera.
Vi har också kunnat se att här en valrörelse följer
deh socioekonomiska dimension, som socialdemokraterna på det här
sättet lyckats skapa, så har de borgerliga partierna inte
en chans. Det är endast när man lyckats mobilisera någon
annan dimension - exempelvis kärnkraften 1976 eller invandringen
med Ny Demokrati 1991 - som man lyckats erövra majoriteten. Detta
sätt att vinna makten förstör dock samtidigt möjligheterna
att använda den genom de komplikationer i själva maktutövandet
som då uppstår.
Rättsstatens underordning i förhållande till Den Politiska
Makten
JG: Vi har också det beroendeförhållande
som tycks ha vuxit fram vad gäller rättsstaten visavi den
politiska makten.
HB: Också här har vi fått en proletarisering
vad gäller levnadsomständigheter med de effekter detta fått
på självkänslan. Alla skall göras till löntagare.
Inte ens domare skall få känna sig som något annat.
Tidigare var domaren en ämbetsman och innehavare aven viktig och
i förhållande till den politiska makten självständig
roll.
JG: Samtidigt har vi fått en politisering av
rättsväsendet. Ta när Lennart Geijer som Palmes justitieminister
gjorde ett slags personalrevolution uppifrån och sade upp långa
raden domarförordnaden och tvingade de, som ville fortsätta
som domare att ansöka om nytt förordnande. På det sättet
kunde en politiskt styrd gallring ske.
HB: Ja, även inom detta för en demokrati
viktiga område har den politiska maktkedjan fått ett stort
inflytande. Signaler avges och signaler skall avläsas, tolkas och
tillämpas. Detta i stället för att tillämpa vad
som vuxit fram som en rättstradition med sina från den politiska
makten oberoende värden.
Mediernas verklighetsbilder systematiskt socialistiska
JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring
vi här talar om?
HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt
ifråga om varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen
så kan detta inte undgå att ha inverkan på människornas
verklighetsbild. Värderingar tas inte ur tomma luften utan präglas
av en viss naturlig konservatism i den meningen att de färgas av
där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola
man går i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det
är ju få som utifrån egen personlig erfarenhet fullt
ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle
eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då
beroende av de verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar
och dessa verklighetsbilder är systematiskt socialistiska.
JG: Du talar om mediernas roll, något som - när
denna roll granskas och diskuteras - omnämns som just mediernas
roll. Man talar i sådana sammanhang om medierna som ett slags
kollektiv. Medierna bärs ju ändå upp av en massa individer
- journalisterna. Hur kan det komma sig att alla dessa dock individer
på det hela taget kommit att uppträda som en ensartat tyckande
grupp dithän att man som något nästan självklart
omnämner dem som medierna?
HB: Det finns här en viktig utvecklingsfaktor,
nämligen skapandet av en journalistkår. Tidigare var det
en föreställning att man hade olika tidningar med olika uppdrag
med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad
mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från
slutet av 60 talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades
journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en ensartad
utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom
med en egen självkänsla om rätten att hävda detta
perspektiv.
Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade
på journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer
i medierna via de rekryteringar som skett och som samtidigt ersatt en
äldre journalistgeneration.
Journalisthögskolorna motsvarighet till DDR:s partiskolor?
JG: Kan det vara riktigt att betrakta de svenska journalisthögskolorna
lite som motsvarigheten till de partiskolor man hade i DDR och på
andra håll österöver?
HB: Jag är inte så säker på att
man utbildar på det sättet men det har också att göra
med rekryteringen. Det är övervägande grönvänsterungdom
som söker sig till journalisthögskolorna och det - tror jag
- därför att man ser en möjlighet att genom journalistyrket
påverka samhällsutvecklingen.
JG: Du säger att du inte är säker på
att utbildningen sker på det sättet. Det beror naturligtvis
på hur man gör upp kursplaner och vilken litteratur som är
basen för utbildningen. Här finns stora möjligheter till
politisk eller om man så vill uttrycka det subtil styrning.
Självbilden av att vara kritisk stämmer dåligt med ett
kritiskt förhållningssätt till Den Politiska Makten
HB: Det är lite märkligt att en journalistkår
och medier som har som självbild att man ägnar sig åt
kritisk granskning av makten samtidigt förhåller sig så
okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige.
Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd
kring tre storheter. Där finns makten, folket och journalisten
som har till uppdrag att berätta för folket att det är
bedraget av makten. En onekligen ganska enkel världsbild.
Att en kår med denna självbild och denna ideologi är
så okritisk i förhållande till den ideologi och de
synsätt som bär upp makten i Sverige är rätt underligt.
Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär
hälften av dagens svenska journalistkår röstar på
vänsterpartiet och miljöpartiet. Och tar vi de tre partierna
bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan 70 och
75 procent - minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning
att inom respektive parti ligger journalisterna vänster om snittet
för respektive parti.
JG: Dessutom har man intrycket att journalister med
vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister
till äventyrs borgerliga värderingar och synsätt.
HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med
vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk
samhällssyn.
När fler blir fler och färre blir färre tystnar de få
JG: Sedan är sammanhållningen bland vänsterjournalister
större än vad den är bland journalister med en till socialistiska
synsätt kritiska journalister.
HB: När det blir en kritisk massa... Om det är
tre fjärdedelar eller 80 procent på en redaktion, som har
en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan tänka,
dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella
diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda
sina ståndpunkter.
JG: Hur ser den kritiska massan ut på Dagens
Nyheter?
HB: Det växlar en del med ämnesområde.
Journalistklassen är dessutom socialt sett en medelklass. När
det gäller en del frågor som att resa fritt i Europa, EU-medlemskap,
delvis när det gäller friskolor och kooperativa daghem så
är bilden mycket mer varierad. Men när det gäller frågor
som bidragsberoendet till staten och att den höga sjukfrånvaron
inte har något att göra med incitament utan det bara beror
på dålig arbetsmiljö, att skattesänkningar är
fel; förmögenhetsskatt är bra, mer lika löner oavsett
utbildning är önskvärd... I sådana frågor
har jag uppfattningen att tre av fyra anlägger ett socialistiskt
perspektiv. Det gäller också synen på USA.
JG: Och detta slår igenom på vad som blir
tidningens policy...
HB: Det finns här två aspekter. Det ena
är kåren som korn in och som utbildades på journalisthögskolorna
under 60-talet och senare. Det andra är att journalisterna har
en stor självständighet, när det gäller att formulera
sitt eget uppdrag. Som redaktionell ledare kan man ändra strukturer
genom att tillsätta nya chefer successivt, man kan ge signaler
om vissa förändringar, hur tidningen skall se ut och så
vidare men när en artikel skrivs och när en rubrik sätts
så finns det ett enormt utrymme för den enskilde journalisten
att välja vinkling.
Bidragsdebatten tränger ut debatten om de riktigt stora
frågorna
JG: När debatten i Sverige hettar till, handlar
det väldigt mycket om bidrag hit och dit, om hur den eller den
inte blivit hjälpt utan hamnat i den eller den situationen medan
utrymmet för övergripande frågor om de enskilda människornas
frihet och utrymme för egna initiativ trängts undan. Handlar
det om bidrag eller förmåner är det ofta möjligt
att mobilisera en alIdeles våldsam journalistisk aktivitet.
HB: Jag har förvånats över att det
inte finns vissa förändringar som lyckats väcka medborgerlig
vrede och som inte handlar om detta med bidrag och förmåner.
En sådan förändring är att vi inte längre
har ett fungerande polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver
polis så finns det ingen att skicka. Samma ute i landet där
poliskontoren läggs ner i en utsträckning att stora områden
blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande
rättstryggheten på detta sätt försvinner borde
det vara en så stor sak att det borde väcka reaktion. Det
handlar ju här om en av det ordnade samhällets mest grundläggande
funktioner.
JG: Som inte minst anmärkningsvärt framstår
att den politiska oppositionen inte lyckats aktivera frågan om
den havererade rättstryggheten. Och detta du tidigare nämnde
att Sverige inte har en författnings domstol till skillnad från
vad jag vet varje annat rättssamhälle världen över
värt namnet. Inte heller det är en fråga som drivs av
något av de borgerliga partierna - i varje fall inte på
det sätt man borde kunna förvänta.
Rättstryggheten och skolan är utsatt för systematisk
förstörelse
HB: En annan fråga utöver detta med rättstryggheten
som inte fått det genomslag man kunde förvänta är
frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet haft en systematisk
och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och kompetensskolan
samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen
i skolarbetet. Detta har kunnat ske som ett led i den regerande socialdemokratiska
politiken trots att vi vet att en stor majoritet av folket vill ha en
bra kunskaps- och kompetensinriktad skola. Uppmärksamheten på
problemen har också varit stor. Ändå har nedrustningen
av kunskaps- och ordningsskolan inte drabbat det statsbärande partiet
på det sätt man hade kunnat förvänta.
Tillväxten och tillväxtens förutsättningar
- frågor som marginaliserats
JG: En annan sådan fråga är den om
tillväxten och vad som förutsätter tillväxt.
HB: Ja, och då kommer man in på den betydelse
som forskningen har. Jag har följt hur forskningen fått betydelse
för tillväxten i en lång rad länder som USA, Finland,
Kanada, Italien, England... Jag ser det som en tragik att Sverige inte
längre hänger med samtidigt som forskningen befinner sig mitt
uppe i ett enormt spännande skede. Många länder inser
detta och gör storsatsningar. Inte minst på det medicinska
området, där Sverige har så utomordentligt goda förutsättningar.
Ändå är Sverige det enda landet i Europa som sänker
sina forskningsanslag. Ta också detta med att Finland har ett
vetenskapsråd som får dubbelt så höga anslag
som det svenska och där statsministern personligen engagerat sig
för forskningen som en topprioritet.
Vi har så förmögenhetsskatten som det är omöjligt
att avskaffa, trots att den så uppenbart håller tillbaka
tillväxten. Om det är snart sagt alla bedömare överens
men ändå går det inte av politiskt doktrinära
skäl att avskaffa den och att sänka den samlade kapitalbeskattningen
till en internationellt konkurrenskraftig nivå.
Detta - både detta med de minskade forskningsanslagen och det
omöjliga i att avskaffa förmögenhetsskatten men också
det vi tidigare talat om gällande förfallet inom polis- och
rättsväsendet - är en direkt följd av att bidragsutgifter
tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra
just någonting åt sjukförsäkringen och de skenande
sjukskrivningstalen av rädsla för att få en strid med
facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de fördomar
som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism
som präglar Sverige och som slår ut alla andra värden
och realiteter.
Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna - det som handlar
om forskningen och tillväxten - inte finns i centrum för den
politik, som förs i Sverige och som heller inte finns med på
det sätt som de borde så länge det är med vänsterpartiet
och miljöpartiet som Persson utformar politiken.
Vi har nu en statsledning som är helt upptagen med att manövrera
från kvartal till kvartal för att behålla makten. För
forskningen och tillväxten och därmed landet får detta
på sikt förödande konsekvenser.
Hans Bergström ser två stora brytpunkter för
utvecklingen i Sverige
JG: Det du beskriver som situationen i Sverige av i
dag och vad vi har att vänta framöver är naturligtvis
resultatet av många års utveckling. Ser du någon brytpunkt,
något skede då den negativa trenden startade upp?
HB: Jag ser två stora brytpunkter. Det ena är
det som Torsten Svensson har beskrivit och som centralt gäller
ATP och dess införande efter valet 1958. Dessförinnan fanns
det stora strukturer och civila sfärer av ett annat slag än
vad vi nu har. Vi hade då ett försäkringsväsen,
som hade kunna! erbjuda en utveckling mot en större mångfald
när det gälle att erbjuda till olika förutsättningar
anpassade lösningar. Genom ATP-segern fick socialdemokratin en
sådan legitimitet att det blev fritt fram för socialdemokraterna
att regera under hela 60-talet utifrån en modell enligt vilken
allt skulle byggas upp i statens regi.
JG: Det som kom att kallas Det Starka Samhället
HB: Ja, och detta kom att - som Torsten Svensson visat
- att förändra perspektiven hos medelklass och tjänstemän.
En process som ägde under perioden 1958-70.
Den andra stora brytpunkten är 1968-70. Även om det under
60-talet var en satsning på höga skatter och utbyggnad i
offentlig regi, så upprätthölls Tage Erlanders syn på
utbildning och forskning. Erlander var - som Torsten Svensson visat
- mycket noggrann med att före satsningarna på den offentliga
expansion, som sedan följde, ta reda på om det fanns en tillväxtgrund
som kunde bära expansionen. Han kallade in forskare för att
beräkna förväntad produktivitetsutveckling inom industrin
och vilken kapitaltillväxt man kunde räkna med.
Men någon gång 1968-70 förändrades också
synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till exempel.
den svenska kunskaps skolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick
bli förmer än någon ann. Detta innebar också en
allvarlig nedvärdering av andra viktiga kompetenser i ett samhälle
än de teoretiska, såsom handens, hantverkets och den emotionella
intelligensens omistliga yrken.
Olof Palmes roll för den negativa trenden
JG: Här finns en tydIig skillnad mellan Erlanders
och Palmes synsätt.
HB: Ja, Palme var ju utbildningsminister från
1967 och fram till att han blev statsminister 1969. Och det var som
utbildningsminister han under intryck av Alva Myrdals jämlikhetsrapporter
och hela den vågen drog ner språkundervisningen på
grundskolans högstadium med - tror jag 7-8 timmar för att
kunna ge ombudsmän och andra utrymme för att berätta
om facket, samhället och jämlikhetspolitiken. Karin Hadenius
har klarlagt detta i detalj i sin betydelsefulla avhandling om jämlikhetssynen
i socialdemokratisk skolpolitik.
JG: Vi har mycket lite av diskussion och analys när
det gäller Palmes inrikespolitiska insatser. Det är som att
Palme genom det sätt på vilket han gick bort blivit kort
och gott Palmemordet. Som den ikon han kommit att framstå för
sitt parti är det en smula egendomligt, att ingen gjort någo
riktigt bokslut när det gäller dessa insatser.
HB: Yrsa Stenius har skrivit att Palme var varken före
eller efter sin tid, han var mitt i sin tid. Till skillnad från
bilden av honom var han till stora delar en opportunist. När 68-vågen
kom som en del av Vietnamdebatten och Amerikakritiken men också
jämlikhetsvågen och auktoritetsupproret med för Sveriges
vidkommande medbestämmandelagarna, inriktade sig Palme på
att fånga upp dessa strömningar. I mycket handlade det om
en tidstendens som under åren 1968-70 fanns i många länder
men det var bara i Sverige som det fick ett sådant enormt institutionellt
genomslag. Man gjorde om hela skolan på ett bestående sätt
och avskaffade gamla samarbetstraditioner på arbetsmarknaden.
Vågen är inte konstig att förklara men den verkan som
den fick i Sverige är anmärkningsvärd. Finland upplevde
samma våg under två eller tre år men sedan återuppstod
de gamla traditionerna - exempelvis bildnings- och kunskapsidealen vad
gäller skolan. Jag tror inte att genomslaget i Sverige kan förklaras
på annat sätt än med det socialdemokratiska partiets
dominans och dess sätt att äga den svenska staten.
Näringslivets anpassning till
EN PARTI STATEN
JG: En dominans som blivit allt tydligare allteftersom
den politiska oppositionen tröttnat. Men utöver detta med
frånvaron av en aktiv och vital opposition finns det inte längre
några tydliga och engagerdade företrädare för näringslivet
och företagandet. För tjugo, trettio år sedan fanns
det ett aktivt Industriförbund med Axel Iveroth. Vi hade det av
riksdagsmannen Erik Hovhammar ledda Företagarförbund med bland
annat Bo Sillen som en frisk fläkt. Själv var jag aktiv VD
i Marknadsförbundet. Och vi hade fram till sen tid ett aktivt Skattebetalarnas
Förening. Och både lVI och SNS lämnade bidrag till debatten
på ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Inte heller
Timbro hör av sig på samma sätt som tidigare då
Sture Eskilsson var drivande. Överallt där det fanns arenor
för att driva företagandets ideologi och synsätt har
det uppstått tomrum. Vi hade Bankföreningen med ömsevis
Tore Browaldh och Lars-Erik Thunholm som allmänt respekterade företrädare.
I dag finns ingenting av detta. Och vad man än kan säga om
Sören Gyll så inte är han någon näringslivets
och företagandets ideolog. Vad betyder detta?
HB: Det betyder mycket. Och det är mycket intressant
att det har kunnat bli på det sätt du säger. En sak
som är för lite uppmärksammad är att tidigare upplevde
alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka
i men också påverka. Upplevde man att det gick snett i det
här landet så var det här man måste protestera
och göra sig gällande. Nu har man exitstrategier på
det personliga planet. Jag själv är ett uttryck för detta.
Jag behöver inte bo här och har också tagit beslutet
att lämna Sverige.
Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse
för detta: Det ena är ett totalt öppnande för utförsäljning
till utlandet av svensk industri och inga kontroller av kapitalrörelser.
Det andra är ett skattesystem som gör att det inte finns möjlighet
för svenska ägare att konkurrera med utländska ägare
samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör
att det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget
har detta gjort att vi fått en dramatisk exitrörelse. Av
de 500 omsättningsmässigt största svenska företagen
är nu drygt hälften utlandsägda. En stor grupp av det
ledande direktörs- och entreprenörs skiktet har lämnat
landet eller kommit att arbeta för utlandsägda företag
på ett sätt som gör att det inte är till den svenska
staten man vänder sig när man vill framföra sina synpunkter
på den politik som förs.
JG: Just detta vare sig förklarar eller ursäktar
själva organisationernas uppenbara passivisering. Och organisationsledarna
är inte särskilt disponerade för att utgöra en exitgrupp.
Snarare förefaller mig förklaringen vara hur man på
senare år kommit att rekrytera ledarna till dessa organisationer.
Som jag ser det har rekryteringen kommit att gälla personer, som
min själ inte har någon vidare förankring i en det fria
näringslivets och företagandets ideologi. Ta exempelvis Arne
Johansson som plötsligt blev ordförande i Företagarnas
Riksorganisation - ett före detta socialdemokratiskt landstingsråd
och kompis med Göran Persson. För mig ser det nästan
ut som att gramscitänkandet om infiltration lyckats fira triumfer
även inom denna sektor av svenskt samhällsliv.
Bildtext:
Hans Bergström varnar för en ny anpassningsvag liknande den
på 60-talet
Forts av intervjun:
HB: Man skall vara oerhört uppmärksam på
risken för att vi får samma anpassning som på 60-talet.
Den lärdomen kan man lära av historien. Socialdemokratin vann
stort 1958 och cementerade då ett långvaraktigt maktinnehav.
Vad vi då fick uppleva var en väldig borgerlig defaitism
och anpassning även från näringslivets organisationers
sida till det som var makten, som det då ansågs att man
måste hålla sig väl med. Jag ser en väldig risk
att vi får samma utveckling nu.
JG: Eller snarare att vi befinner oss mitt i en sådan
utveckling.
HB: Det tror jag. Det gäller att inte gå
ut och storma för mycket på gator och torg utan det gäller
att bygga upp goda kontakter, dom här kommer ändå att
vara vid makten fem, tio år till. Som skatteminister gjorde Thomas
Östros ingenting för att göra skattesysteme rimligare
men han är en mycket trevlig person och har stor förmåga
att avväpna sina kritiker. Och Göran Persson är enormt
skicklig på att charma. Det gäller at inte ha några
illusioner om s-maktens karaktär; svensk socialdemokrati är
först som sist ett maktparti. Man får inte från näringslivets
organisationer låta sig köpa av ett kafferep. Det är
en stor risk att man gör det och det är väldigt viktigt
att man inte gör det. Jag tror dock att Ebba Lindsö, nya VD:n
för Svenskt Näringsliv, har mindre av illusioner och inte
så lätt låter sig imponeras av maktens boningar.
JG: Du skall nu lämna Sverige. Du har i många
år vid DSM:s årliga omröstning Sveriges viktigaste
opinionsledare fått en hög ranking. Kommer du att sakna ditt
deltagande i den svenska debatten?
HB: I den mån jag inte är här så
är det den svenska naturen jag kommer att sakna, tallskogen med
lingon en kristallklar oktoberdag. Sverige har en fantastisk natur även
om det finns motsvarigheter även i USA. När det gäller
debatten kommer jag att fortsätta att delta i den, även om
det inte blir på samma sätt som när man dagligen följer
den svenska diskussionen.
Låt mig i det här sammanhanget också säga, att
jag tycker att jag har gjort en ansträngning i några frågor.
En är skolpolitiken under nu ett tiotal år. Ett annat är
forskningen. Ett tredje är polisfrågorna som jag också
drivit hårt. Men samtidigt ser jag att just ingenting hänt
bortsett från friskolereformen. I stället ser jag hur de
socialistiskt dominerande institutionerna återtar mark. Det blir
ingen forskningssatsning. De skolreformer som varit tas tillbaka. Polisen
nedrustas ytterligare och den riktigt tänkta närpolisreformen
har havererat Jag kan dock med visst gott samvete säga att jag
försökt att göra! en insats.
Jag kommer nu att i stor utsträckning ägna mig åt annat
- andra projekt - än att fightas i den svenska dagsdebatten
JG: Låt mig å min sida tacka för det
här samtalet och samtidigt önska dig lycka till med de projekt
du nu närmast kommer att ägna dig åt och som jag i någon
form hoppas att kunna återkomma till i DSM.
Retur
til artikeloversigt om medier og ytringsfrihed